Mamma.

 
Sist jag såg dig levande var för 2 år sedan idag, den 27 januari 2012. Dagen efter väckte pappa mig och frågade om jag ville följa med och hälsa på dig. Jag var jättetrött och sa att "Jag följer med imorgon istället." Hur kunde jag ens tänka en sådan tanke. Doktorn sa för två veckor sedan att du hade två-tre veckor kvar i livet. Men jag vägrade tro på dom, och jag skulle aldrig mer få se dig i livet.
Den kvällen träffade jag dig endå. Jag kommer ihåg det så tydligt. Den jag mötte först på sjukhemmet var morfar som satt utanför med en kopp kaffe, jag gick fram och kramade honom. Sen mötte jag pappa som varit hos dig hela dagen, han öppnade dörren till ditt rum och där stod mormor, moster, min lillebror och storebror, det enda ljuset i rummet var från ett starinljus och en liten lampa i hörnet, och i mitten av rummet låg du, och det såg ut som du sov. Men det gjorde du inte, cancern som du hade kämpat mot i nästan sju år hade tillslut fått övertaget.
Vi stod där och tittade på dig, min älskade mamma, du som gjorde precis allt för oss. 
Dagen innan hade vi spenderat några timmar hos dig, du var för svag för att ens dricka ur ett sugrör och vi fick dutta bomull doppat i vatten på dina torra läppar. Innan vi gick kramade jag dig och du kramade mig tillbaka, sedan pussade dig på pannan och viskade "Jag älskar dig" i ditt öra. Det är mitt sista minne av dig. 
Det har gått 2 år och det går inte en dag som jag inte tänker på dig. Jag har din namnteckning tatuerad på handleden. Jag kommer sakna dig för evigt min underbara älskade mamma ♥
 
 
Allmänt |
Upp